När kortet inte går igenom

Det här är ett tänkt exempel. Ingen verklig person och ingen verklig arbetsplats. Vi tror att många som har jobbat i en sal kommer att känna igen det. Klockan är strax efter nio en vardagskväll.

En liten kvarterskrog med tolv bord. Det luktar espresso och stearin och någon vid fönstret har precis skrattat lite för högt. Sällskapet vid fönstret vill betala. Servitrisen håller fram kortterminalen.

Den tänker en stund och sedan står det ett enda ord på skärmen. Nekad. Hon provar igen. Nekad.

Ett annat kort. Nekad. Bakom henne väntar två gäster till med jackorna redan på. I baren sitter en äldre man som har ätit sin soppa i lugn och ro.

Han har lagt en hundralapp framme på bänken. Han har betalat så i hela sitt liv och han tänker inte sluta i kväll. Men vid dörren sitter en liten skylt. På den står det att stället inte tar emot kontanter.

Två problem i samma rum. Ett där tekniken sviker en kväll och ett där gästen aldrig hade något annat sätt att betala. Servitrisen tittar på sin kollega och ställer frågan som hela det här avsnittet handlar om. Vad gör vi om kortet inte går igenom?

Välkomna till Gästen först. Jag heter Olivia och det här är veckans första avsnitt. Idag pratar vi om att ha betalt när betalningen inte fungerar. Med mig har jag som vanligt Rikard Wilhelmsson.

Du som har stått i salen i många år. Hej Rikard. Hej Olivia. Alla som har jobbat i en sal känner igen det.

Ett helt bord som blir tyst när terminalen tänker för länge. Det är en särskild sorts tystnad. Den tystnaden borde ha ett eget namn. Och så har vi en gäst i dag, Karin.

Hon är en gestaltad röst, en betalningsrådgivare som vi har hittat på för samtalet. Men lagarna och siffrorna vi pratar om är verkliga. Välkommen Karin. Tack.

Och jag ska erkänna en sak direkt. Jag har en nödsedel i plånboken som har legat där så länge att jag inte vet om den fortfarande gäller. Är det en del av jobbet? Det är en yrkesskada.

Den som pratar om betalningsberedskap hela dagarna måste ha kontanter på sig. Annars blir man avslöjad på första lunchen. Jag tänker inte avslöja vad jag har i plånboken. Det får vara min lilla bankhemlighet.

Och jag har ingen plånbok alls. Jag har inte ens fickor. Då är du den enda här som inte påverkas det minsta av dagens ämne. Precis, jag är helt neutral.

Det är det enda som är bra med att sakna fickor. Vi tar det i tre steg. Först kontanterna och den nya lagen. Sen dagen i maj då delar av betalningarna nekades i flera timmar.

Och mot slutet en fråga om framtiden när det kanske inte längre är gästen själv som betalar. Karin, börja med lagen. Det har kommit en ny lag om kontanter. Vad står det i den?

Sen den första juli i år måste livsmedelsbutiker och apotek ta emot kontanter. Men bara där det finns en bemannad kassa, alltså en människa bakom disken. Och det gäller köp upp till en tiondels prisbasbelopp. I år blir det femtusenniohundratjugo kronor, alltså knappt sextusen.

Och högst tjugofem mynt. Tjugofem mynt? Någon har tänkt på den som tömmer spargrisen vid kassan. Någon har verkligen gjort det.

Och så finns det undantag. Butiken slipper ta emot kontanter om säkerheten inte kan upprätthållas. Eller om kostnaden för kontanterna gör att butiken inte kan hålla öppet. Och butiken får säga nej vid ett enskilt köp om det finns ett godtagbart skäl.

Och krogarna? Restauranger, caféer och barer står inte i lagen. Den gäller två sorters verksamhet, livsmedelsbutiker och apotek. Såvitt vi har hittat finns inget lagkrav på en krog att ta emot kontanter.

Men får en krog ta emot kontanter om den vill? Absolut, ingen förbjuder det. Riksbanken skriver på sin frågesida att det råder avtalsfrihet och att till exempel restauranger i de flesta fall kan bestämma vilka betalningsmedel de accepterar. Riksbanken tycker också att det är viktigt att gästen får veta det i förväg, till exempel genom en skylt vid entrén.

Men Konsumentverket säger att det inte finns något krav på skylt. Informationen kan ges skriftligt eller muntligt. Muntligt? Kan servitören säga det först vid notan när gästen redan har ätit?

Det säger källorna inget om. Riksbanken skriver att det är viktigt att gästen får veta i förväg och för en gäst är det för sent när maten redan är uppäten. Precis, den som har jobbat i en sal vet att det sämsta ögonblicket att få dåliga nyheter är vid notan. Då vill gästen bara att kvällen ska sluta lika bra som den började.

Och frågan om krogar, kom den aldrig upp? Jo, den kom upp. Finansutskottet lämnade sitt förslag den tjugoförsta maj och riksdagen fattade beslut den tjugosjunde maj. Ett av riksdagspartierna ville att skyldigheten också skulle gälla caféer, restauranger och flera andra verksamheter.

Det förslaget fick nej. Utskottet skrev att det bör prövas från sektor till sektor och att det inte ryms i just det här ärendet. Så det är inte ett nej för alltid? Nej, det betyder snarare inte just nu.

Och jag har inte sett att någon sådan prövning av restauranger pågår. Det finns en sak till som jag tycker är värd att lyssna på. Regeringens egen utredning, den som lagen bygger på, skrev rakt ut att vissa grupper fortsatt kommer att få problem med att betala. Det gäller till exempel på caféer och andra ställen där kontanterna har fasats ut.

Och samma utredning bedömde att caféer och restauranger inte skulle omfattas av kravet den föreslog. Utredningen skrev alltså själv att vissa grupper kommer att få problem och föreslog ändå inte att caféer och restauranger omfattas. Precis så. Det är ganska ovanligt att någon skriver ner ett problem så tydligt.

Jag tycker att det är ärligt faktiskt. Ärligt och lite obekvämt för den som sitter i baren med sin hundralapp. Nu siffrorna. För här finns det mycket som är lätt att läsa fel och jag har lovat mig själv att inte göra det.

Riksbanken frågar regelbundet ett slumpmässigt urval av svenskar hur de betalar. Senast svarade totalt två tusen och åtta personer mellan arton och åttiofyra år i september förra året. Fem procent hade betalat med kontanter vid sitt senaste köp i en fysisk butik. Två år tidigare var det tio procent och för femton år sedan var siffran fyrtio procent enligt Riksbanken.

I en butik alltså, inte på krogen. I en butik. Det är exakt den fällan. Vi har inte hittat någon som räknar gästerna som betalar kontant på restaurang.

Det enda som finns är företagens egna uppskattningar och där är restauranger ihopslagna med frisörer. Så den som säger att ingen betalar kontant på krogen längre, den gissar. Den gissar. Kanske rätt, men den gissar.

Och det finns fler siffror i samma enkät. Ungefär var tredje har någon gång velat betala kontant i en butik och inte kunnat. De flesta av dem säger att det händer mer sällan än en gång i månaden. Men ungefär var tionde av alla som svarade har varit med om det minst en gång i månaden.

Och bland dem mellan sextiofem och åttiofyra säger var tredje att de inte skulle klara sig utan kontanter. Så det är de äldre som behöver kontanterna? Delvis, men akta dig för den bilden. Drygt åtta av tio i samma åldersgrupp säger att de aldrig behöver hjälp med digitala betalningar på nätet.

Och bland de yngsta är andelen som ibland behöver hjälp ungefär lika stor som bland de äldsta. Det stämmer med salen. Det är inte alltid den äldsta gästen som står med telefonen och inte får betalningen att gå igenom. Och en siffra till som blir viktig senare.

Ungefär hälften av alla mellan arton och åttiofyra har mindre än hundra kronor kontant på sig. Då räknas de som inte har några alls med och de är drygt en tredjedel. Jag räknas till de som inte har några alls. Du räknas inte alls, Olivia.

Du var inte med i urvalet. Det är det snällaste avvisandet jag har fått på länge. Och krogarna själva, hur många tar emot kontanter? Där måste jag vara noga.

Knappt niohundra småföretag svarade på Riksbankens enkät förra hösten. Företag med upp till fyrtionio anställda och minst en halv miljon kronor i omsättning. I redovisningen är restauranger och frisörer ihopslagna i en och samma grupp. I den gruppen svarade fyrahundratrettiosju företag.

Drygt sex av tio tar emot kontanter, sextio komma fyra procent. Det betyder att trettionio komma sex procent inte gör det. Och de som tar emot kontanter uppskattar själva att drygt sex procent av betalningarna görs med kontanter. Restauranger och frisörer i samma låda igen.

Jag hade hoppats att det var ett skämt. Båda har stolar och båda har gäster som pratar för mycket. Mer än så har de inte gemensamt. Statistikerns logik är ungefär lika enkel.

Små tjänsteföretag med kunder på plats. Och en varning. Året innan redovisades restaurangerna för sig med en mycket mindre grupp. De två åren går inte att jämföra, så ingen ska säga att krogarna har slutat ta kontanter sedan dess.

Det går inte att läsa ut. Och de som har slutat, varför har de slutat? Av de restauranger och frisörer som har slutat med kontanter svarade drygt hundra. Sextio procent anger säkerhetsrisk.

Femtiofem procent anger att det tar mycket tid att hantera. Fyrtiosju procent anger att det är svårt att sätta in dagskassan. Och knappt en tredjedel anger att kunderna inte frågar efter kontanter. Säkerhet, tid och insättning.

Det låter mer som vardag än som ovilja mot gästen. Och som en bank som inte vill ha pengarna. Insättningen ja. Banken vet vi inte så mycket om, men kedjan bakom kontanterna är tunn.

Finansutskottet skriver till och med att en enda aktör i princip ensam sköter växelhanteringen i Sverige och att det gör kontantkedjan sårbar. Och Riksbanken skriver att insättningsautomaterna inte tar emot mynt och har beloppsgränser på ungefär femhundra till tusen kronor om dagen. Det förklarar en del. Jag gissar att det ofta är ägaren själv som sätter in dagskassan på väg hem när alla andra har gått.

Men nu kommer den fina delen. Av de restauranger och frisörer som fortfarande tar emot kontanter säger åtta av tio att de vill inkludera alla kunder. Det är en fin siffra. Det är den finaste siffran i hela rapporten om du frågar mig.

Rickard, hur stora är de här företagen egentligen? Små. SCB räknade till tjugosjutusen trehundraåttiotre restaurangföretag förra året. Fyra av fem har färre än tio anställda och fyra av tio har inga anställda alls.

Så när vi pratar om krogarna pratar vi mest om ställen där samma person tar emot bokningen, bär ut tallrikarna och räknar kassan. Nu till det andra problemet. Gästen har ett kort och kortet borde fungera, men det gör det inte. Den tjugoförsta maj i år, strax efter nio på förmiddagen, fick en stor betalleverantör problem.

Av en slump var det samma datum som finansutskottet lämnade sitt förslag om kontantlagen. Och här vill jag säga varifrån uppgifterna kommer. Jag har inte sett någon myndighetsrapport. Det vi vet kommer från bolaget självt, återgivet i pressen.

I ett mejl till SVT skrev bolaget att delar av transaktionerna nekades. Enligt ett pressmeddelande som SVT återgav uppskattades det att majoriteten av betalningarna avvisades. Bolagets preliminära bedömning var ett internt fel. Enligt bolaget drabbade störningen även Danmark och Norge och pågick i flera timmar.

Exakt när den tog slut skiljer sig mellan källorna, så vi anger ingen sluttid. Flera timmar från strax efter nio. Det kan ha täckt lunchen och för en del krogar är det lunchen som bär hela dagen. Hur många krogar drabbades?

Vi har inte hittat någon svensk siffra på hur många restauranger som drabbades och ingen på vad det kostade. Tal som har cirkulerat säger hur många företag som har bolagets lösningar och inte hur många som drabbades. Så vi vet när det började och nästan ingenting om vad det kostade. Välkommen till betalningsstatistik.

Det är mitt område och jag lovar att det inte alltid är såhär tomt. Men har inte krogarna en reserv? Jag har läst att nästan alla småföretag kan ta betalt utan internet. Det är den mest missförstådda siffran i hela Riksbankens rapport.

Riksbanken frågade företagen om de kan ta emot betalningar om deras vanliga internetuppkoppling inte fungerar. Åttiosex procent svarade ja. Men frågan gällde företagets eget internet, inte ett fel hos betalleverantören. Och bland restauranger och frisörer svarade sex av tio att de kan ta Swish istället.

Riksbanken påpekar själv att Swish också förutsätter någon form av uppkoppling. Drygt hälften angav kontanter som reserv och knappt en av tio svarade att kortterminalen klarar betalningar utan uppkoppling. Det var förra hösten, före sommarens förändring. Knappt en av tio.

Och ingen frågade om de hade övat. Det är skillnad på att ha en reserv och att veta var den ligger när det är fullt. Det stämmer. Enkäten frågar om möjligheten, inte om rutinen.

Den mäter inte om någon har övat. Vilken förändring i somras? Banker, kortföretag, betalleverantörer och handeln kom överens i oktober förra året enligt Riksbanken. Sen den första juli i år ska ett fysiskt kort med chip och pinkod kunna godkännas utan uppkoppling, alltså utan kontakt med banken, upp till en viss beloppsgräns.

Men det gäller livsnödvändiga varor. Livsmedel, apoteksvaror och drivmedel vid bemannade stationer. Gränsen ska motsvara minst tvåtusen kronor. Terminalen ska först försöka nå banken och den ska kunna spara köpen i upp till sju dagar.

Och på krogen? Där vet vi inte. Överenskommelsen pekar ut försäljningsställen som säljer livsmedel, apoteksvaror och drivmedel. Jag har inte hittat något som säger att restauranger ingår och inget som säger att de inte gör det.

Ingen branschorganisation för restauranger står med bland parterna. Och det gäller inte när man bara håller kortet mot terminalen. Det kräver chip och pinkod. [skratt] Så den som har glömt sin pinkod är tillbaka på ruta ett. Den som har stått med terminalen vid ett bord vet hur det ser ut när en gäst försöker minnas en kod som den inte har slagit på länge.

Man tittar artigt bort och väntar. Det artiga bortvändandet. Det borde ingå i Riksbankens rekommendationer. Och om hela kassaregistret dör, inte bara terminalen?

Då har Skatteverket en regel. Om kassaregistret slutar fungera och man ändå väljer att fortsätta sälja måste man dokumentera försäljningen på något annat sätt och den ska sparas i bokföringen. Skatteverket skriver att man ska felanmäla vid längre avbrott och att man inte ska slå in försäljningen i efterhand när det fungerar igen. På något annat sätt.

Det är ett block och en penna. Det kan vara det. Skatteverket skriver inte vilket sätt. Och Skatteverkets regel gäller kassaregistret.

Den säger inget om själva kortterminalen. Ett kortavbrott hos betalleverantören stoppar inte nödvändigtvis kassaregistret. Karin, nu rättar du honom igen. Det är det jag får betalt för.

I kontanter om jag får välja. Så tillbaka till servitrisen vid fönstret. Ingen överenskommelse som vi vet gäller hennes krog. Ingen kontantlag som omfattar den.

Och en kortterminal som säger nej. Och hennes fråga är fortfarande densamma. Vad gör vi om kortet inte går igenom? Mitt svar är att man övar.

Varje krog borde ha en reservrutin och öva på den. En kontantkassa med växel, en terminal som klarar att ta betalt utan uppkoppling om det går att få och ett block där man skriver upp vad som säljs. Och lagen? Jag vill inte att lagen tvingar alla krogar att ta emot kontanter.

Och där tycker jag olika. Som jag ser det borde lagen även omfatta restauranger. Där har vi det. Rickard, varför inte ett krav?

Av tre skäl. Det första är att lagen för butikerna redan har två begränsningar, säkerhet och kostnad och dessutom ett undantag för enskilda köp. Och bland restauranger och frisörer som har slutat är säkerheten det vanligaste skälet. Det andra är tillsynen.

Regeringen och utskottet ansåg att det i nuläget inte finns behov av någon tillsyn för den lag vi redan har. Ett krav som ingen kontrollerar är ett papper. En rutin kan man öva redan i morgon. Och det tredje, den 21 maj var inget kontantproblem.

Ett kontantkrav hade inte hjälpt den gäst som inte har några kontanter på sig. Och ungefär hälften av alla mellan arton och åttiofyra har mindre än hundra kronor på sig. Riksbanken skriver att företag kan hjälpa till med beredskapen genom att erbjuda flera betalsätt. Kan hjälpa till.

Det står inte att de måste. Den tredje punkten kan jag inte bemöta. Ett kontantkrav hade inte hjälpt den 21 maj. Det medger jag.

Och insättning och växel är verkliga kostnader för ett litet företag. Det medger jag också. Men? Men du pratar om en dag, Rickard.

Jag pratar om varje dag. Reservrutinen skyddar mot avbrott. Den som aldrig kan betala digitalt är utestängd varje dag, inte bara den 21 maj. Mannen i baren med sin hundralapp.

Ingen rutin i världen hjälper honom om krogen har bestämt sig för att inte ta emot kontanter. En rutin ger ingen rättighet. Och vi vet vad frivilligheten har gett. Bland restauranger och frisörer tar trettionio komma sex procent inte emot kontanter.

Det är ett val som går att göra varje dag. Och samma Riksbank skriver att det blir enklare att betala med kontanter vid en störning om hushåll och företag är vana vid dem. Vana får man inte på ett ställe som aldrig tar emot dem. Det kan jag inte komma runt.

Frivilligheten har inte gett alla gäster ett sätt att betala. Och utredningen som lagen bygger på skrev själv att vissa grupper kommer att få problem på caféer och liknande ställen och föreslog ändå inte att de omfattas. Där har du rätt. Så nu är ni överens?

Nej. Inte alls. För jag tror fortfarande att ett krav främst skulle träffa de krogar som redan har slutat. Bland restauranger och frisörer som slutade var säkerhetsrisk det vanligaste skälet.

Och för butikerna har lagen redan en begränsning när säkerheten inte kan upprätthållas. Det är min gissning. Jag har ingen siffra på det. En säkerhetsrisk i en enkät är inte samma sak som lagens gräns.

Om ett krav på krogar fick samma begränsning som butikslagen skulle de krogar vars säkerhetsskäl når den nivån slippa. Men det måste lagstiftaren i så fall skriva in. Det är ett bra argument och jag kan inte motbevisa det. Vi har inte sett någon som har räknat på vad kontanter kostar en svensk krog.

Men hur många gäster vänder i dörren? Vi har inte hittat någon som räknar gästerna. Det enda som finns är företagens egna svar. Bland restauranger och frisörer som ibland måste säga nej till ett betalsätt säger knappt fyra av tio att det gäller kontanter.

Du har ingen siffra på kostnaden och jag har ingen siffra på hur många gäster som stängs ute. Och en sak till. När Riksbanken frågade restaurangerna för två år sedan svarade sextiotvå procent att alla handlare och butiker borde ta emot kontanter. Vilka restauranger?

Bra fråga. Bara de som själva tar emot kontanter. Åttiosju företag. Och flera svar var möjliga.

Då kostar ett krav dem ingenting. De gör det redan. Det stämmer. Så siffran säger inte vad branschen tycker.

Den säger vad de som redan tar emot kontanter tycker. Jag tar ändå med den för den visar att de inte ser det som omöjligt. Det köper jag. Med den fotnoten.

Och de som är utestängda har inte många vägar runt. Ta den som inte är kund i en viss bank. Riksbanken skriver att det i januari i år bara fanns trettiotvå platser i landet där den personen kunde betala en räkning över disk med kontanter eller kort. Och det grundläggande betalkontot som alla har rätt till omfattar till exempel inte Bank-ID eller Swish.

Här kommer en siffra om det digitala utanförskapet. Nittiofyra procent av svenskarna över arton har använt en e-legitimation det senaste året, enligt Internetstiftelsens mätning i januari i år. Under sextiofem år nyttjar nästan alla mobilt bank-ID. Bland dem som är sextiofem eller äldre gör var femte det inte.

Fast för att betala med kort på krogen behöver man ingen e-legitimation. Nej, det är sant. Den siffran mäter inte krogbesök Den visar bara att det finns en grupp som står utanför mycket av det digitala och den gruppen är värd att ha med. Så nu löser två olika problem.

Rickard pratar om avbrottet. Karin pratar om den som är utestängd varje dag. Och ingen av er har gett sig. Det tänker jag inte tvinga fram heller.

Nu till sista delen. Den är kortare och den handlar om något där ingen vet hur vanligt det är här i dag. Tänk dig att gästen inte betalar själv. Gästens AI-assistent, en så kallad AI-agent, bokar bordet, väljer vinet efter en budget och betalar notan.

Gästen sitter bara och äter. Det låter som en drömgäst fram till att något går fel. [skratt] Där kom den. Riksbanken tar upp det här i sin betalningsrapport i år. Riksbanken skriver att AI-agenter kan automatisera betalningar åt en person och att det är ännu tidigt i utvecklingen.

Rapporten beskriver en lösning där man först skriver under ett mandat med villkoren. Högsta pris, exakt tidpunkt och andra förutsättningar. Och rapporten säger att det finns risker med att agenten gör felaktiga eller oönskade transaktioner. Riksbanken säger att konsumenter måste vara uppmärksamma på vilka behörigheter de ger en AI-agent.

Och att de företag som tillhandahåller agenterna ska följa lagarna som skyddar konsumenter. Men vem ansvarar om agenten beställer fel? Säg att den bokar för åtta personer istället för fyra och betalar i förskott. Här måste jag vara ärlig.

Jag vet inte. Och jag har inte hittat någon svensk vägledning som svarar på det. Det här är allmän information, inte juridisk rådgivning. Betaltjänstlagen skiljer mellan betalningar som kunden har godkänt och sådana som kunden inte har godkänt.

En betalning räknas som godkänd om kunden uttryckligen har lämnat sitt samtycke. Är den inte godkänd ska banken som huvudregel, med vissa undantag, återställa kontot. Men lagen nämner inte AI-agenter. Ingen vägledning som jag har sett säger om ett beslut som agenten fattar räknas som gästens samtycke.

Det är en öppen fråga. Och vem är kunden då? För mig är kunden den som sitter vid bordet, den jag ser. Och för banken är det kontohavaren.

Och den som har byggt agenten har kanske ett avtal med en tredje part. Tre kunder och en nota. Ett av de stora teknikbolagen, Google, presenterade förra hösten ett förslag för hur agenter ska kunna betala. Där skriver de att en av de viktiga frågorna är vem som ansvarar om ett köp blir bedrägligt eller felaktigt.

Enligt Google ska förslaget hjälpa till att reda ut det. Såvitt vi har kunnat se anger de inte vem som bär ansvaret. Gästen bryr sig sällan om vems fel det är. Gästen vill att någon tar hand om det.

Och den personen står oftast vid bordet. Så det blir servitören som får förklara varför gästens assistent beställde bubbel till hela sällskapet. Det blir alltid servitören. [skratt] Det är nog det enda i det här avsnittet som jag är helt säker på. Och vi har inte hittat någon svensk siffra på hur många gäster som i dag bokar eller betalar via en agent.

Riksbanken kallar det tidigt. Jag tycker att det är rätt ord. En fråga till er båda. Om en krog bara gör en enda sak efter det här avsnittet, den som ger mest för minst insats, vad ska det vara?

Öva en gång. En lugn eftermiddag, aldrig mitt i en full kväll. Vem hämtar växelkassan? Var ligger blocket?

Vem säger vad till gästen? Det tar inte lång tid och nästa gång vet alla vad de ska göra. Och berätta för gästen innan gästen har satt sig. Står det vid dörren och på hemsidan om ni tar kontanter eller inte, så slipper någon få beskedet vid notan.

Riksbanken skriver att det är viktigt att gästen får veta i förväg, till exempel med en skylt vid entrén. Nåt krav på skylt finns inte enligt Konsumentverket. Vad som gäller just er hittar ni hos Konsumentverket. Ni gav precis de råd som passar era egna positioner.

Det är ingen slump. Vi är förutsägbara. Det är nästan en dygd. Och en tankelek.

Vad hade hänt om avbrottet i maj hade pågått i sju dagar istället för några timmar? Då hade överenskommelsen om kortbetalningar utan uppkoppling fått sitt första skarpa test. Den är byggd för störningar upp till sju dagar, men för livsmedel, apoteksvaror och drivmedel. Överenskommelsen nämner inte restauranger.

Och då hade kontanterna plötsligt varit värda mer än terminalen. Den krog som hade en kontantkassa hade kunnat hålla öppet. Om gästerna hade haft kontanter. Ungefär hälften av alla mellan arton och åttiofyra har ju mindre än hundra kronor på sig.

Och om det hade gått att sätta in dagskassan efteråt. Ni hittar ett problem i varje lösning. Riksbanken rekommenderar hushållen att ha ungefär tusen kronor i kontanter per vuxen hemma i blandade valörer. Så gästen ska ha tusen kronor hemma och krogen ska inte behöva ta emot pengarna.

Det är en intressant ekvation. Det är din bästa poäng i dag och den hjälper mitt argument. Jag vet. Jag sa det ändå.

Tillbaka till Kvarterskrogen. Sällskapet vid fönstret står kvar med sina kort. Mannen i baren har fortfarande sin hundralapp framme på bänken. Vad gör vi om kortet inte går igenom?

Kanske finns det två svar. Ett för kvällen då tekniken sviker och ett för gästen som aldrig hade något annat sätt att betala. Och det ni är oense om står kvar. Rickard vill ha en rutin som övas, inget lagkrav.

Karin vill att lagen även ska omfatta restauranger. Ingen av er har kunnat motbevisa den andras starkaste argument. Och det tänker jag inte försöka nu heller. Inte jag heller.

I morgon, på tisdag, byter vi ämne till kameran på jobbet. Vad säger lagen när en arbetsgivare vill filma personalen? Mer än så avslöjar jag inte. Tack Karin, för att du kom hit.

Tack själv! Och nu ska jag gå och ta reda på om min nödsedel fortfarande gäller. Tack för att ni lyssnade på Gästen först. Olivia är en AI och alla röster här är AI-genererade, även min.

Karin är en gestaltad röst och ingen verklig person. Det du hört är allmän information, inte juridisk rådgivning för just ditt ställe. Siffrorna är kontrollerade mot sina källor och där underlag saknades sa vi det.