Ska telefonen ligga på bordet?

[musik] Ibland räcker en enda sak på ett bord för att ändra stämningen. Det här är ett tänkt exempel. Ingen verklig person och ingen verklig krog. Torsdag kvart över åtta på kvällen.

En mellanstor matsal i en svensk stad. Det luktar nybakat bröd och rödvinssås. Någon skrattar borta vid baren och glasen klirrar när någon bär förbi en bricka. Vid fönstret sitter fyra vänner.

Tre av dem har telefonen nere i fickan eller i väskan. En har lagts in på bordet med skärmen neråt bredvid brödkorgen. Ingen tittar på den. Än.

Så plingar den. Ett enda kort ljud. Alla vid bordet hör det och i en halv sekund tittar alla på den. Servitören som står där med vinflaskan har bara en halv sekund på sig att bestämma sig.

Säga något, vänta, låtsas att ingenting hände. Ska telefonen ligga på bordet? I slutet av september publicerade Internetstiftelsen rapporten Svenskarna och internet. Internetstiftelsen är en stiftelse och alltså ingen myndighet.

Enkäterna gjordes i januari i år. Nio procent av de som är ute på nätet sexton år och äldre har i regel mobilen framme på bordet när de är på restaurang med vänner. Det är vad drygt tretusen personer har svarat. Det är en enkät och ingen kamera, så siffran säger vad folk uppger och inte vad som händer vid bordet.

Samtidigt svarar sju av tio att de känner sig nedprioriterade, ofta eller ibland, när någon de umgås med tittar i mobilen istället för på dem. Men den frågan gäller umgänge i allmänhet och inte restaurang. Det reder vi ut. Välkomna till Gästen först.

Jag heter Olivia och det här är veckans första avsnitt. Med mig har jag som vanligt Rickard Wilhelmsson, du som har stått i salen i många år. Hej Rickard! Hej Olivia!

Jag säger direkt att jag har en åsikt i den här frågan och att jag tror att den retar upp en del av de som lyssnar. Bra, för vår gäst har en annan. Max är en gestaltad röst och i det här samtalet är han medie- och beteendevetare med digitala vanor i sociala miljöer som specialitet. Välkommen Max!

Tack Olivia! Jag lägger min telefon på bordet nu så att ingen kan säga att jag gömmer den. Skärmen neråt. Skärmen neråt.

Jag är ingen barbar. Där kom det första ögonblicket av god ton. En sak innan vi börjar. Jag är en gestaltad röst, så det jag tycker är min tolkning av rapporten och inget facit.

Då gör jag likadant. Det jag säger kommer från hur det brukar vara i en sal och det är en bild och ingen mätning. Och en sak om siffrorna. De kommer alla från Internetstiftelsens rapport om vi inte säger något annat.

Max, vi börjar med de nio procenten. Vad är det vi tittar på? Jag vill börja med vad siffran gäller. Frågan var om man i regel har mobilen framme eller undanstoppad när man är på restaurang med vänner.

Det är med vänner, det är i regel och det säger ingenting om middag med familjen eller en affärslunch. Det säger inte heller hur ofta någon faktiskt tittar. Fördelningen är mer intressant än nio procent. Ungefär hälften, fyrtionio procent, har mobilen nere i fickan nära kroppen.

Trettiosex procent, alltså drygt en tredjedel, har den i väskan eller i en jacka de inte har på sig. Och nio procent har den på bordet. Resten svarar annat. Nio procent, det är ungefär en av tio.

Och räknar man bort dem som aldrig går ut och äter med vänner eller aldrig tar med sig mobilen, ändras andelen knappt alls. Den är enligt vår egen uträkning fortfarande drygt nio procent. Då har jag mitt första argument. Nio av hundra har den på bordet.

Säg att krogen inför en telefonregel vid ingången. Den gäller alla, men det är nio som skulle ha problemet om det nu är ett problem. Jag håller med om att en regel för alla är trubbig. Men titta på nästa siffra.

Fyrtionio procent har telefonen i fickan, en handrörelse bort. Jag tolkar det som beredskap, inte frånvaro. Och rapporten mäter inte hur ofta någon drar upp den. Nere i fickan kan den ligga hela kvällen.

Det stämmer. Det är en gräns för vad siffrorna kan bära. Det finns också en skillnad mellan åldrarna. Bland sexton till nittonåringar har nästan var fjärde telefonen framme, tjugotre procent, mot nio procent totalt.

Gruppen är liten i undersökningen, så siffran är grov. Grov, ungefär som en sextonårings syn på etikett. En av de svarande, en kvinna på sexton år, skriver ordagrant: "Jag bryr mig inte om etikett för jag vet att det finns andra saker som kan tynga en mer än att vara helt fläckfri och perfekt. Så om min kompis på restaurangen måste ta upp mobilen så bryr jag mig inte." Så skriver hon.

Den gästsynen kan jag skriva under på. Hon bryr sig om sin kompis, inte om regelboken. Och så ljudet. Mitten procent har ljudet på mobilen påslaget när de är på restaurang med vänner.

Det är ungefär dubbelt så många som har mobilen framme. Så en telefon med ljudet på är vanligare än en telefon på bordet. Rapporten delar också upp svaren efter ålder. De yngre är födda på åttiotalet eller senare, de äldre på sjuttiotalet eller tidigare.

Enligt rapporten lägger fler yngre mobilen på bordet, elva procent mot sex procent bland de äldre, medan fler äldre har den undanstoppad i väskan. Ljudet är oftare på hos de äldre, tjugotvå procent mot femton procent bland de yngre. Min tolkning är att ljudet på är vanligare än mobilen på bordet i båda åldersgrupperna. Jag har varken ficka eller bord, så jag kan inte ha någon åsikt.

Men jag har förstås en ändå. Då är det dags för sju av tio. Max, den är din. Frågan gällde om man känner sig nedprioriterad när någon man umgås med tittar på sin mobil istället för på en.

Nitton procent svarar ja, ofta. Femtioett procent svarar ja, ibland. Tillsammans är det sju av tio. Mindre än en tredjedel svarar nej, aldrig.

Och nu måste jag vara noga, för här går varje diskussion snett. Frågan gäller umgänge i allmänhet och handlar inte om restaurang. Drygt hälften av alla svarar bara ibland. Det är nästan tre av fyra bland dem som överhuvudtaget känner så.

Den som säger att sju av tio störs av telefoner på krogen har alltså läst fel. Det är en poäng till mig. Ibland är inte alltid. Ibland är inte alltid, men nästan var femte svarar ofta.

Det är ingen liten grupp. Och rapporten kopplar inte ihop de här två siffrorna. De nio procenten som har telefonen framme och de sju av tio som känner sig nedprioriterade är olika frågor. Rapporten har ingen tabell som visar att det är de nio procenten som skapar känslan.

Rätt. Och jag påstår inget orsakssamband. Det jag säger är att känslan finns, att den är vanlig och att den hamnar hos den som inte själv valde situationen. Det är min tolkning.

Åldern spelar roll även här. Sjuttiosju procent av de yngre, födda på åttiotalet eller senare, känner sig nedprioriterade, ofta eller ibland, mot sextiotre procent av de äldre. Två siffror som pekar åt samma håll, men rapporten visar inte att det är samma personer. [skratt] Rätt. Det kan vara samma personer och det kan vara helt olika.

Det finns ingen tabell som visar det. Ge oss ett exempel ur svaren. I fritextsaren fick folk skriva fritt om det värsta man kan göra med sin mobil. En kvinna på tjugoett skriver: "Det värsta är att bläddra i mobilen vid en middag på restaurang.

Då känner jag mig ledsen som att jag är tråkig och de i mobilen är roligare." Hon är en enskild röst, ett av citaten i rapporten, så ta henne inte som representativ för alla. Men det är den känslan frågan handlar om. Det där tar jag på allvar. Samtidigt skriver hon om att bläddra och det är inte samma sak som en telefon som ligger där.

Den poängen tar jag. Men det är lättare att börja bläddra i en telefon som redan ligger på bordet och det är min tolkning. En kvinna på femtiosju skriver att hon känner sig kränkt när någon sitter med mobilen under en middag på restaurang och att bara se någons mobil på bordet gör henne irriterad. För henne räcker det att den ligger där.

Det är en röst och motsatsen finns också. Du citerade själv en som ser det tvärtom. Rickard, nu är det din tur. Var landar du?

Värdskap är att aldrig uppfostra gästen. Den som har jobbat i en sal vet att man inte kan veta varför telefonen ligger där. Det kan vara en barnvakt som ska nå gästen, en förälder som är sjuk eller en bokning gästen väntar på. Det kan också vara en ren vana.

Man ser gästens telefon långt innan man vet något om gästens kväll. Det stämmer med vad Internetstiftelsen skriver i rapportens kapitel om etikett. Ordagrant skriver de: "Vad som är accepterat beteende när det gäller mobiltelefoner och andra digitala enheter varierar mellan olika personer, grupper och sammanhang. Det ser vi inte minst i vår undersökning.

Det finns alltså inga regler som gäller för alla situationer." Så skriver de. Det håller jag med om. Det finns inga regler som passar varje bord och då ska inte krogen låtsas att det gör det. Det är klokt skrivet och jag håller med.

Stiftelsen ställer också en fråga. Kanske är det här ett tecken på att vårt förhållande till ständig uppkoppling håller på att mogna. Det är deras fråga och ingen slutsats. Mogna, ja.

Då ska man låta folk mogna i sin egen takt och inte hjälpa dem på traven vid ett bord. Så vems fråga är det här egentligen? Gästen som har telefonen, sällskapet som sitter mittemot eller värdens, alltså den som tar emot gästerna i rummet? Gästens och sällskapets.

Värden ska vara tyst. [skratt] Värden ska vara tyst. Det är ett ovanligt krav på en person som annars pratar för sitt uppehälle. Det svåraste i en sal är ibland att låta bli att säga något. Och vad är krogens uppgift då?

Om värden ska vara tyst. Att göra rummet värt att titta upp i. Bra mat, rätt ljus och någon som kommer fram i rätt ögonblick. Då ligger telefonen där den ligger, för det finns något annat att titta på.

Det är en vacker tanke och jag tror att den stämmer för många bord. Men titta på vad den inte kan lova. Du kan göra rummet hur värt som helst att titta upp i. Men sitter man ändå mittemot någon som tittar ner är det man själv som kommer i andra hand.

Och rummets kvalitet ändrar inte det. Där har du rätt. Jag kan inte lova att rummet vinner över telefonen vid varje bord. [skratt] Och det är mitt argument. Känslan av att komma i andra hand hamnar hos den som inte valde situationen.

Jag förstår det, men jag står fast vid att det inte är krogens uppgift att ta ställning till det. Max, varför tar man överhuvudtaget fram telefonen vid ett bord med vänner? Rapporten svarar inte på det, så det här är min tolkning. Som jag ser det fyller telefonen tystnader.

Vid ett bord med fyra personer finns det alltid ögonblick då ingen säger något. Telefonen är det snabbaste sättet att slippa de ögonblicken, både för handen och för blicken. Vid ett bord i en sal är tystnad ofta ett bra tecken. Folk som trivs behöver inte alltid ha något att säga.

Ofta är det de som sitter spända som fyller varje sekund. Det är min bild. Det är en fin iakttagelse och jag tror att den stämmer för sällskap som känner varandra väl. Mindre för en första dejt.

En första dejt med skärmen nedåt. Hur en första dejt går vet jag inget om. Det har jag aldrig mätt. Ingen siffra och inga hemligheter.

Det var i alla fall ärligt. Då kommer en fråga som kanske är lättare. Bilden på maten. Räknas den som en telefon på bordet?

Det är min favorit. Som jag ser det är en bild på rätten både ett beteende och ett tecken på att man tycker att något är värt att visa upp. Det kan vara det mest uppskattande en gäst gör med sin telefon. En bild på rätten är en komplimang till köket.

Där har jag aldrig haft något emot telefonen. Då finns det alltså en telefon på bordet som du gillar. Den som ligger där en liten stund och sen åker tillbaka ner i fickan. Jag har inget emot en telefon som ger något tillbaka till bordet.

Så gränsen går mellan att ta en bild och att bläddra. Det låter nästan som en regel, Rickard. Det är en iakttagelse och ingen regel. Skillnaden är viktig för mig.

Finns det ögonblick då telefonen kommer fram oftare tror du, Max? Som jag ser det kommer den fram i väntan. Mellan beställning och mat, mellan maten och notan, medan någon är på toaletten. Rapporten mäter inte det, så det är en tolkning, men tomrummen i en middag verkar vara där telefonen vinner.

Och där finns något som krogen faktiskt kan göra. Hålla tempot. Den som har jobbat i en sal vet att färre har tråkigt när maten kommer i rätt ögonblick. Det är inte en regel för gästen, det är ett jobb för oss.

Det kan jag skriva under på. Ett tempo utan tomrum kostar ingen något. Det är mitt jobb att hålla tempot. Det är inte mitt jobb att bestämma vad gästen gör under tiden.

Och mitt svar är att tempot inte räcker för alla bord. Max, vad vill du att krogen ska göra? Två saker och båda är små. Den första är att erbjuda bord där telefonerna läggs undan för de som vill.

Ett erbjudande och ingen regel. Den andra är att sluta ge gästen skäl att ta fram telefonen när det inte behövs. Vad är skillnaden regel i praktiken? En skylt på bordet, en låda vid ingången, en fråga från servitören?

Frågan från servitören är det mildaste. Den ställs när sällskapet sätter sig. Vill ni ha ett bord där telefonerna ligger undan? Svarar de nej, händer ingenting.

Det är redan bättre än en skylt. Men då frågar vi alla bord varje kväll om något som de flesta inte har tänkt på. Man frågar om vatten också. Det gör ingen osäker.

Hur får en krog gästerna ta fram telefonen? Menyn som en kod man ska scanna. Bokningen i en app. Notan i en annan.

Vi har ingen siffra på hur vanligt det är, för vi har inte hittat någon svensk mätning. Det är min bild. Men måste du ta upp telefonen för att få läsa menyn, har krogen själv lagt telefonen på bordet. Där håller jag med om en sak.

Kräver krogen telefonen för något som går att få på papper är det krogens ansvar. Det är en annan fråga än vad gästen gör med sin. Finns det någon siffra på betalningen i alla fall? Det vet jag inte.

Olivia, har du något? Visita frågade tusen personer ur allmänheten. I slutet av november 2025 svarade elva procent att de vanligtvis betalar middagsmat från restaurang med Swish eller annan betalapp. Sjuttioåtta procent svarade betalkort eller kreditkort och sex procent kontant.

Frågan gällde mat från restaurang, oavsett var den äts, alltså även hämtmat, och den säger inget om kort i mobilen. Siffran är drygt tio månader gammal, från slutet av november i fjol. Där ser du. Det finns ingen siffra på hur ofta krogen kräver telefonen, såvitt jag vet.

Jag har inte heller hittat någon siffra på hur många krogar som låter bli att kräva telefonen. Ett telefonfritt bord är en regel med vänligare ord. Den som sätter sig där och sen måste ta ett viktigt samtal känner att man har brutit mot något. Det är ett tryck och trycket kommer från krogen.

Då väljer man inte det bordet. Det är ett val och inget tvång. Och sällskapet kan göra det på egen hand. Lägg telefonerna i en hög bredvid brödkorgen.

Det kräver ingen skylt. Det kräver att någon vågar föreslå det. Och min tolkning är att just den personen blir den besvärliga i sällskapet. Ett bord där det redan är bestämt flyttar det obekväma från en person till ett bord.

Den tanken kan jag köpa. Det jag inte vet är om det fungerar. Blir kvällen bättre med ett telefonfritt bord för just de gäster det riktar sig till? Det finns ingen svensk mätning av det som jag känner till.

Nej, vi har inte hittat nån. Men vi har inte heller hittat någon mätning som visar att det är bättre att låta allt vara som det är. För mig räcker det att känslan är så vanlig i umgänge i allmänhet för att ett erbjudande ska vara värt att pröva. Då är vi överens om en sak.

Det vet vi inte. Men jag börjar inte med att styra gästen när vi inte vet. Och jag börjar inte med att låta den som kommer i andra hand sitta tyst när vi inte vet. Det är frågan som vi har kretsat kring hittills.

Ska telefonen ligga på bordet? Ni får svara en gång till, var och en. Ett ord eller två. Ibland, om sällskapet vill det.

Det avgör gästen. Det var kort och närmare varandra än jag väntat mig. Skillnaden sitter i vem som bestämmer. Det finns en grupp vi inte har pratat om.

Den som står vid bordet. I fritextsvaren, som inte handlar om restaurang särskilt, nämns det att det är ohyfsat att ignorera den som serverar eller sitter i kassan. Hur många som tycker det vet vi inte. Det finns ingen andel.

Och det är gästernas perspektiv, inte personalens. Här vill jag vara försiktig. Det jag kan säga är min bild och ingen mätning. I en sal märker man när nån tittar ner istället för upp, men jag vet inte hur många som tar illa upp av det.

Rapporten har också ett kapitel om att ta en paus från det digitala. Max? Nästan var tredje, 29%, har någon gång tagit en sån paus. Ungefär var femte har under en tid pausat alla eller vissa sociala medier.

Rapporten skriver själv att det mest är fråga om att begränsa och inte om att lämna det digitala livet. Kapitlet innehåller ingen fråga om restaurang eller middag, så det jag gör nu är en tolkning. Många har alltså begränsat sig och en del av dem skulle kanske uppskatta ett bord som hjälper dem. Eller så klarar de det redan själva.

Nästan var tredje har någon gång gjort en sån paus och såvitt jag förstår säger rapporten inget om att en krog var inblandad. Samma siffra. Två rimliga slutsatser. Det är rätt typiskt för det här samtalet.

Telefonen är mer än meddelanden. Bland fritextsvaren finns en man på 66 som skriver: Mobilen ska vara helt avstängd tills desserten är avklarad. Efteråt, tycker han, kan den tas fram för att kolla fakta i ett förhoppningsvis givande samtal. Frågor om vinet och maten går nästan alltid till den som står vid bordet, åtminstone i en sal.

Nu kan de gå till telefonen. Det är min bild och ingen mätning. Och här finns en siffra om AI i samma rapport. 62% av de som är ute på nätet, 8 år och äldre, hade under det senaste året tagit hjälp av en AI-tjänst minst en gång. Nästan 2 av 10 gör det varje dag.

Men rapporten mäter inte hur många som frågar en AI vid middagsbordet och siffran säger ingenting om restaurang. I de 62 procenten ingår dessutom barn från 8 år. Det får mig att tänka att frågan om telefonen på bordet kanske handlar om mer än meddelanden när det har gått några år. Men det är min gissning.

Då är det dags för listan över det vi inte har hittat någon mätning av. Jag har den här. Vi har inte hittat någon svensk mätning av hur telefonen vid bordet påverkar gästens upplevelse, kvällens längd, dricksen eller personalens arbete. Vi har inte heller hittat någon svensk mätning av hur vanligt det är att en krog erbjuder telefonfria bord.

Rapporten har ingen mätning som kopplar känslan av att komma i andra hand till restaurang. Och i de här frågorna redovisar den bara det här året, så vi vet inte om det har blivit vanligare eller mer sällsynt. Rickard, vi börjar med dricksen. Där säger jag ingenting, för det vet vi inte.

Det är den längsta tystnaden du haft i dag. En sak till som jag vill ha med. Såvitt jag förstår frågar rapporten om restaurang med vänner. Den säger ingenting om de som äter ensamma, med familjen eller på en affärslunch.

Det är sant för de 9 procenten. Mina 7 av 10 gäller umgänge i allmänhet. Så för ett bord för en person säger de ingenting. Den som äter ensam har ofta ingen att prata med.

Det är min bild och ingen mätning. En regel om telefonen kan träffa den gästen hårt tror jag, och det är en gäst jag aldrig vill möta med en skylt. Ett erbjudande påverkar bara dem som tackar ja. Skylten syns ändå.

Den berättar för alla vid alla bord vad som anses vara rätt. Det är en bra poäng. Och den kan jag inte besvara med en siffra. En fråga till er båda.

Om en krog bara hinner göra en enda sak efter det här avsnittet, vad ska det vara? Se till att allt som krävs för kvällen går att få utan att behöva ta fram mobilen. Menyn, notan, bokningen. Och erbjud ett bord där telefonerna ligger undan till de som vill.

Gå fram till bordet i rätt ögonblick och se till att det finns något att titta på som är bättre än skärmen. Resten får gästerna sköta själva. Och en tankelek. Vad hade hänt om alla bord på en krog hade varit telefonfria en hel kväll?

Min gissning. En del hade tackat för det, en del hade gått till nästa krog och en del hade suttit och tittat på sina fickor. Och det är poängen. Det vet vi inte.

Det gäller åt båda hållen. Det gör det. Därför ska man gå försiktigt fram med gästen. Tillbaka till fönsterbordet.

Fyra vänner, en telefon med skärmen nedåt. Pling. Servitören med vinflaskan. Vad gör ni?

Jag fyller på glaset och säger ingenting. Den som har jobbat i en sal vet att det bästa man kan göra då är att inte märkas. Jag skulle önska att någon vid bordet hade sagt något redan före plinget. Inte servitören.

Vännerna. Vad skulle få er att tänka om? Ett konkret exempel, vad? En mätning som visar att telefonfria bord gör kvällen sämre för de som väljer ett sånt bord.

Då skulle jag dra tillbaka mitt förslag. Vi har inte hittat någon sådan, men det är vad jag skulle behöva. En mätning där gäster berättar att de kände sig åsidosatta vid ett krogbord och att krogen kunde ha gjort något åt det utan att uppfostra någon. Det skulle få mig att fundera.

En sådan mätning har jag inte sett. Frågan under frågan är den här. Har en värd rätt att styra hur gästen beter sig vid bordet? Jag säger ja, så länge det är ett erbjudande och ingen regel.

Eftersom känslan av att komma i andra hand, som är vanlig i umgänge i allmänhet, hamnar hos den som inte valde situationen. Jag säger nej, eftersom man aldrig vet varför telefonen ligger där. Och jag känner inte till någon mätning som visar att en regel gör kvällen bättre för den gäst som den riktar sig till. Och har ni något argument som får den andre att byta?

Jag har ett till, men jag sparar det. Jag har ett också och det sparar jag. Något lyssnarna kan göra redan i kväll? Nästa gång ni sitter vid ett bord med någon.

Bestäm tillsammans innan maten kommer var telefonerna ska vara. Det kostar en mening. Och ni som jobbar i en sal, prata i laget om hur ni vill bemöta en gäst som sitter med telefonen framme. Utan facit.

Vid fönsterbordet står glasen kvar. Fyra vänner, en telefon med skärmen nedåt. En halv sekund som redan har gått. Ska telefonen ligga på bordet?

Siffrorna kan inte svara på det. De visar att nio procent av de som är ute på nätet i regel har telefonen på bordet när de är på restaurang med vänner. Många känner sig nedprioriterade när någon i umgänget tittar i mobilen. Men det gäller umgänge i allmänhet.

Och vi har inte hittat någon mätning av vad en regel skulle göra med kvällen. Max och Rickard är inte överens och ingen av dem har ändrat sig. Om värden har rätt att styra hur gästen beter sig eller om det är gästens och sällskapets sak kan siffrorna inte avgöra. Tack Olivia och tack Rickard.

Jag tar upp min telefon nu. Skärmen nedåt hoppas jag. Imorgon flyttar vi blicken från vad som ligger på bordet till vad som står på kvittot. Kan samma rätt kosta olika beroende på var du äter den?

Tack för att ni lyssnade på Gästen först. Olivia är en AI och alla röster här är AI-genererade, även min. Max är en gestaltad röst och ingen verklig person. Siffrorna är kontrollerade mot sina källor och där underlag saknades sa vi till.