Vinkar roboten tillbaka?

Las Vegas, den femte januari. Golvet på CES 2026 surrar av kablar, kameror och miljoner nyfikna besökare som trängs mellan montrarna. Och mitt på scenen står den. En människoliknande robot med metallhänder och en kamera där ögonen borde vara.

Den lyfter armen, långsamt, nästan tveksamt, och vinkar mot publiken. Salen jublar. Någon filmar, någon skrattar till av obehag. De flesta bara stirrar, som om de sett något de inte riktigt vet hur de ska känna inför. Och i publikhavet står en man med armarna i kors.

Han lutar sig mot sin kollega och säger tyst: "Vinkade den mot publiken? Eller vinkade den mot Kina?" Välkommen till Gästen först och till finalen i veckan Tillit i AI-eran. Vi har pratat om tillit till AI som sällskap, tillit till skolans kunskap, tillit till oss själva. Idag ställer vi den sista och kanske svåraste frågan i hela veckan.

Vem bygger framtiden och vem bara får hyra plats i den? Med mig i studion har jag Filip, som satt uppslukad framför skärmen av allt han såg på mässan. Och Robert, som har helt andra funderingar när han ser samma bilder. Filip, börja du. Vad var det du såg där på scenen som fick dig att reagera så starkt?

Jag satt hemma och streamade det här klockan tre på natten svensk tid och jag lovar, jag skrek till i soffan. Det var humanoiden från Boston Dynamics som vinkade. Nu ska jag vara ärlig, den fjärrstyrdes av en ingenjör under demot, den klarade det inte på egen hand än. Och det är inte bara att den vinkar, det är hur den rör sig. Mjukt, nästan mänskligt. Ingen den där ryckiga robotgången längre.

Och det slutade inte där. LG visade en hushållsrobot som vek tvätt, startade maskinen och hjälpte till i köket. De kallar hela idén ett hem utan hushållsarbete. Hyundai kom med en rullande robotplattform som tog hem mässans finaste robotpris, priset Best of Innovation, bolagets allra första i den klassen. Jag menar, det här är inte konceptvideo längre. Det här stod och rörde sig framför tusentals människor.

Jag såg samma sändning Filip och jag blev imponerad, det ska sägas. Men jag satt samtidigt och räknade var alla de här robotarna faktiskt kommer ifrån, för det säger mer än showen gör. Boston Dynamics ägs numera av ett sydkoreanskt bolag. LG är sydkoreanskt, Hyundai är sydkoreanskt.

Och så har vi Unitree, kinesiskt, som visade upp flera egna humanoider på samma golv, och som fick enorm uppmärksamhet när två av deras robotar boxade mot varandra inför publik. Kina står i dag för ungefär nittio procent av världens tillverkade humanoidrobotar och den andelen väntas växa ännu mer under det här året. Så min fråga är enkel och den, den är hos dig Filip. Var var Europa på den scenen, bortsett från publiken?

Men Robert, Europa var där och det var faktiskt en av de coolaste grejerna på hela mässan om du frågar mig. Ett tyskt bolag som heter Neura Robotics visade sin humanoid. Den är formgiven tillsammans med samma studio som ritade Porsche 911, FA Porsche-studion.

Samma formspråk, samma känsla för yta och proportion. Den ser inte ut som en labbprototyp med synliga kablar och plastdetaljer. Den ser ut som något du faktiskt skulle vilja ha stående i ditt vardagsrum. Formen, materialen, allting andas ett slags omsorg de andra robotarna på scenen inte riktigt hade.

Så jo, volymmässigt må Kina vinna stort just nu, men på design och känsla, då var det faktiskt Europa som fick folk i publiken att sluta skrolla och bara stanna upp och titta. Design är inte oviktigt, jag ger dig det och jag menar det uppriktigt. Men design bygger inte fabriker, Filip, och det fyller inte heller en global marknad.

Det som oroar mig är inte bara robotarna på scenen, det är helheten bakom dem. Siffrorna som ingen visar upp i en monter. Under två tusen tjugofyra kom fyrtio av världens mest uppmärksammade AI-modeller från USA. Femton kom från Kina. Tre kom från Europa. Tre, från en hel världsdel med några av planetas bästa universitet.

Och för några månader sedan sa Siemens vd rakt ut offentligt att bolaget hellre lägger sina AI-investeringar i USA och Kina om inte EU ändrar sina regler. Det där är inte en utländsk konkurrent som säger det för att svartmåla oss. Det är ett av Europas egna flaggskeppsbolag som säger det om sig själv.

Vänta lite nu. Ni två målar upp helt olika bilder. Filip ser en europeisk kvalitetsseger. Robert ser en varningsklocka från Europas egen storindustri. Robert, är det verkligen reglerna som är boven? Eller är det något annat som gör att Europa hamnar efter?

Det är sällan bara en sak, men reglerna spelar en verklig roll. EU sköt själva upp de tuffaste delarna av sin AI-förordning till slutet av 2027 och undantog stora delar av fabriks-AI från de strängaste kraven. Det är faktiskt ett erkännande. Ett erkännande av att man tidigare byggt en lagstiftning som riskerar att bromsa precis den industri man nu vill se växa.

Lägg till det att den europeiska robotmarknaden bara växer med drygt 4% i år, långsammast av alla stora regioner i världen. Så nej, det är inte en enda förklaring. Men när kapital, talang och regelverk alla pekar åt samma håll, då blir avståndet till Kina och USA inte mindre. Det blir större.

Okej, men här är grejen som får mig att ändå tro på det här, Robert. Neura Robotics, samma bolag som byggde robotdunderbaggen med Porsche-studion, tog nyligen in enorma summor i finansiering. Vi pratar en och fyra miljarder dollar, och det var inte några småaktörer som skrev checkarna.

Nvidia var med, Amazon var med, Qualcomm, Bosch, Schaeffler, tunga namn från både tech och industri. Det säger mig att kapitalet faktiskt tror på Europa, i alla fall på vissa spelare. Vi är inte ute ur matchen. Vi är underdoggen som fortfarande har draghjälp.

Ett bolag, Filip. Jag vill att det ska lyckas, verkligen. Men fråga dig själv, hur hade den här veckan sett ut om den finansieringsrundan hade uteblivit i juni? Om Tedder och de andra investerarna hade tackat nej? Då hade Neura stått på samma scen med en mindre prototyp, mindre resurser.

Och Europas enda motargument på hela mässan hade varit borta. Ett enda bolags finansieringsrunda ska inte behöva bära en hel kontinents trovärdighet. Det är sårbart, inte starkt. Tänk om Neura inte hade fått sin finansiering i juni. Låt den tanken sjunka in en sekund.

Ingen Porsche-designad robot på scenen, ingen kvalitetsberättelse att peka på. Bara siffrorna Robert räknade upp. Tre europeiska modeller mot fyrtio amerikanska. Ungefär nittio procent av volymen ligger någon annanstans. Det är en obekväm tanke. Att Europas enda motbevis på hela den mässan hängde på en enskild investeringsrunda som hade kunnat gå åt andra hållet.

Okej, jag ska erkänna att det där gör mig lite mindre euforisk. Jag tänkte volym mot kvalitet som att det är ett val vi kan göra i lugn takt. Men om hela vårt kvalitetsargument bara vilar på ett bolag, då är det inte en strategi. Då är det tur.

Så vad är då egentligen skillnaden mellan att bygga något och att bara hoppas att någon annan bygger det åt en? Det är precis den frågan Siemens vd ställde, fast med sina egna investeringspengar som insats. Att bygga betyder att man äger grunden, patenten, kompetensen, leverantörskedjan.

Att hyra plats betyder att man köper den färdiga produkten från någon annan och hoppas att den fortsätter finnas kvar till rimligt pris. Och det är exakt vad som står på spel när ett av Europas största industribolag hellre riktar sina AI-satsningar mot USA och Kina. Det är inte ett val mellan trevlig design och tråkig volym.

Det är ett val mellan att sitta vid bordet eller att äta det som blir över. Sitta vid bordet eller äta det som blir över. Det är en stark bild, Robert. Men jag vill vända mig till Rickard nu, för hela den här veckan har handlat om tillit på olika sätt.

Rickard, du har suttit tyst och lyssnat på hela den här dragkampen mellan Filip och Robert. Vad hör du egentligen när du lägger ihop det med resten av veckan? Jag hör att det egentligen är samma fråga som hela veckan, bara vänd åt ett helt nytt håll.

I måndags pratade vi om att lita på AI som sällskap, en tillit som börjar inifrån hos den enskilda människan och hennes eget behov av kontakt. I onsdags handlade det om att lita på skolans kunskap och i går om att lita på sig själv mitt i allt nytt som känns för stort att greppa.

Allt det där var tillit inifrån och ut, från människan och utåt mot tekniken hon möter. Men det Filip och Robert just pratat om är motsatt riktning. Tillit utifrån och in. Kan Europa lita på att vi har en verklig plats i det som byggs där ute i världen?

Eller är vi beroende av att andra bygger det åt oss och sen hoppas vi får köpa in det till rimligt pris? Och jag tänker faktiskt på min egen resa här i litet format. Jag är ingen ingenjör. Jag har tjugofyra år i besöksnäringen bakom mig, jobbade som sommelier i femton av dem och sedan fyra år av att själv lära mig det här med AI, sent i livet, helt på egen hand utan någon utbildning i ryggen.

Jag litade inte på tekniken för att någon lovade mig att den var perfekt. Jag litade på den för att jag byggde något med den. Steg för steg, prövade och fick fel och till slut faktiskt förstod vad jag höll i händerna. Det där landar faktiskt rätt starkt, Rickard. Att bygga är att förstå.

Och kanske är det precis det Neura-exemplet visar i litet format. Ett europeiskt bolag som valde att bygga, inte bara köpa in en kinesisk robot och sätta ett tyskt klistermärke på den. De förstod vad de höll i händerna och investerarna såg det. Jag ska erkänna, det gör mig lite mindre dyster faktiskt att höra det hopvävt så.

Mitt problem har aldrig varit att europeiska ingenjörer skulle sakna förmåga. Problemet är skala. Ett lysande exempel byter inte ut 90% av en världsmarknad. Men om fler väljer den vägen Neura valde, att bygga grunden själva istället för att hyra in den, då förändras faktiskt oddsen över tid.

Det är inte hopplöst. Det kräver bara att fler vågar satsa på att äga, inte bara att beundra. Vågar satsa på att äga, inte bara beundra. Det är faktiskt en fin brygga till det jag ville fråga härnäst. Rickard, för den som lyssnar på det här och driver ett litet företag i besöksnäringen, en restaurang, ett hotell, en bar, kanske känns det där stora, Europa mot Kina, väldigt långt bort.

Vad har det egentligen med dem att göra? Mer än man tror faktiskt. Och det är precis därför jag ville lyfta fram det. För den stora frågan, bygger vi eller hyr vi? Den gäller precis lika mycket en enskild krögare i en liten svensk stad som en hel kontinent med 500 miljoner invånare.

Man kan hyra in ett färdigt system, klicka i gång det och hoppas att det passar den egna verksamheten. Eller man kan sätta sig ner, lära sig grunderna och bygga något som faktiskt känns som ens eget format efter den egna gästen. Jag har sett skillnaden på nära håll gång på gång.

Den som bara klickar sig igenom ett verktyg någon annan byggt hamnar helt i händerna på den som byggde det. När det blir dyrare, när det blir sämre, när det ändras utan förvarning. Men den som förstår vad som faktiskt händer under ytan kan anpassa, kan förhandla, kan byta om det behövs.

Den som förstår grunden är aldrig helt beroende av att någon annan råkar ha allt rätt. Och det, i litet format vid ett enda köksbord, är exakt samma sanning som Robert just beskrev i stort format för en hel världsdel. Jag gillar det för det tar bort all den där tunga geopolitiken och gör den personlig.

Man behöver inte vara Siemens vd för att fatta samma beslut. Bygg förståelse även i liten skala så står du inte helt maktlös när tekniken förändras nästa gång och den kommer att förändras igen. Det är väl det enda vi vet säkert.

Och jag vill lägga till en sak innan vi rundar av, för jag vill inte lämna er med bara oro. 4% tillväxt är inte noll. Tre av 58 är inte noll. Ett Porsche-designat europeiskt robotbolag med tunga internationella investerare är inte noll. Europa förlorar inte matchen för att man ligger efter i volym i dag.

Europa förlorar bara om man slutar bygga och nöjer sig med att titta på. Så länge någon fortfarande väljer att äga grunden istället för att hyra in den, så är den här historien inte skriven än. Den här historien är inte skriven än. Det är ett bra sätt att uttrycka det på.

Rickard, nu vill jag be dig knyta ihop hela veckan. Vi har pratat om AI som sällskap, om skolans kunskapsbas, om tillit till oss själva och i dag om Europas plats i robotkapplöpningen. Om du skulle sammanfatta allt i en enda tanke, vad blir det?

Hela veckan har egentligen handlat om en enda sak, var tilliten börjar och vem som äger den. I måndags sa vi att tillit till AI börjar hos dig själv, i din egen relation till tekniken, inte i vad någon annan lovar dig om den. Sen sa vi att tillit till kunskap kräver att du fortfarande förstår grunden, inte bara accepterar svaret du får.

Och i går sa vi att tillit till sig själv är det som bär dig genom allt nytt som känns för stort och för skrämmande att ens börja med. Idag har vi sett samma sanning i ett mycket större format. En kontinent som Europa kan inte köpa sig till tillit och inte designa sig till den heller, hur vacker formen än är.

Den byggs sten för sten, bolag för bolag, patent för patent av de som vågar äga sin egen teknik istället för att bara beundra eller köpa någon annans. Vem bygger framtiden och vem bara får hyra plats i den? Det är frågan bakom hela den här veckan och svaret är faktiskt detsamma oavsett om det handlar om en enskild människa, ett litet företag eller en hel världsdel.

Den som bygger, den litar på framtiden för hon vet vad den är gjord av. Den som bara väntar, hon hoppas bara på den och hopp är en betydligt skörare grund att stå på. Den som bygger litar på framtiden. Den som väntar hoppas på den. Jag tar med mig den.

Och jag ska nog sluta se de där robotvinkningarna som bara häftig underhållning från och med nu. Det är faktiskt ett sätt att se vem som satt i förarsätet när de designades. Och jag går härifrån mindre dyster än jag trodde jag skulle bli, faktiskt.

Min oro finns fortfarande kvar. Siffrorna ändras inte för att vi har haft ett trevligt samtal. Men jag tror mer på att det går att vända om fler europeiska bolag, och för den delen fler europeiska företagare i alla branscher, vågar bygga istället för att bara vänta på nästa amerikanska eller kinesiska lösning.

Vad fint att avsluta en hel vecka på. Vi började med en robot som vinkade mot en publik i Las Vegas och slutar med insikten att frågan aldrig egentligen handlade om roboten. Den handlade om vem som stod bakom den, vem som ritade den, betalade för den och vågade satsa på att bygga den.

Vem bygger framtiden och vem bara får hyra plats i den? Det är frågan vi lämnar dig med i dag och egentligen hela den här veckan. Oavsett om du sitter i en studio i Las Vegas eller bakom disken i en liten krog en helt vanlig tisdag. Filip, Robert, Rickard, tack för fyra dagar av äkta samtal om tillit.

Och du som lyssnar på hela veckan, tack för att du gav oss din tid och din nyfikenhet. Vi ses i nästa avsnitt av Gästen först. Tack för att du lyssnade på hela veckan Tillit i AI-eran här i Gästen först. Och ett sista ärligt ord, precis som varje vecka.

Det här avsnittet, som alla i veckan, är skapat med hjälp av AI, både rösterna och delar av manuset. Det vill vi alltid vara öppna med. Men frågorna, tanken och den mänskliga eftertanken bakom orden, den är äkta. Framtiden vinkar tillbaka bara åt den som var med och byggde den. Så bygg något denna vecka, hur litet det än känns. Vi hörs snart igen.